Bakom inspelningen av Casablanca

Bakom en av filmhistoriens mest älskade klassiker ligger en närmast kaotisk produktion. Casablanca spelades in på studiogolv i Kalifornien sommaren 1942, med ett manus som ännu inte var klart och ett slut som ingen riktigt visste hur det skulle bli. Här berättar vi om hur filmen faktiskt kom till.

Från obruten pjäs till studioprojekt

Allt började med pjäsen Everybody Comes to Rick’s av Murray Burnett och Joan Alison, en pjäs som aldrig sattes upp på scen. Warner Bros. köpte rättigheterna för 20 000 dollar i början av 1942, ett ovanligt högt belopp för tiden. Producenten Hal B. Wallis satte regissören Michael Curtiz på projektet och lät bröderna Julius J. Epstein och Philip G. Epstein samt Howard Koch arbeta om pjäsen till filmmanus.

Arbetet skedde under tidspress, och delar av manuset skrevs medan inspelningen redan pågick. Skådespelarna fick ibland sina repliker samma dag som scenerna skulle filmas, vilket bidrog till den berömda osäkerheten kring slutet.

En inspelning helt på studiogolv

Trots att filmen utspelar sig i Marocko lämnade produktionen knappast någonsin Warner Bros. studio i Burbank i Kalifornien. Själva staden Casablanca byggdes upp som kulisser, och huvudfotograferingen pågick från den 25 maj till den 3 augusti 1942. Budgeten landade på drygt en miljon dollar, vilket var en gedigen men inte extravagant summa för en Warner-produktion.

Den berömda slutscenen på flygplatsen illustrerar väl hur mycket som löstes med filmiska knep. Flygplanet i bakgrunden var en kuliss i mindre skala, och för att ge intryck av ett fullstort plan användes statister i kortväxta proportioner samt dis och dimma som dolde detaljerna. Resultatet ser övertygande ut på film, trots att allt utspelade sig inomhus.

Sången som nästan klipptes bort

Filmmusiken komponerades av Max Steiner, en av Hollywoods mest anlitade kompositörer. Steiner var till en början inte förtjust i As Time Goes By och ville ersätta den med en egen melodi. Sången satt dock så tätt sammanvävd med redan inspelade scener att en ändring hade krävt omtagningar med Ingrid Bergman, som vid det laget hade klippt håret kort för en annan roll. Därför fick Herman Hupfelds melodi från 1931 stanna kvar, och den blev en av filmhistoriens mest kända.

En annan välkänd detalj rör Sam vid pianot. Skådespelaren Dooley Wilson var sångare och trummis, inte pianist, så pianospelet i filmen är pålagt. Pianisten Elliot Carpenter satt placerad så att Wilson kunde härma hans handrörelser, även om det fortfarande råder viss oenighet om exakt vems inspelning som faktiskt hörs i den färdiga filmen.

En ensemble präglad av kriget

Få filmer har haft en rollbesättning som så direkt speglade sin egen samtid. Många av skådespelarna var själva flyktingar undan nazismen, och bland dem fanns Conrad Veidt, som ironiskt nog spelar den tyske majoren trots att han lämnat Tyskland i avsky för Hitlerregimen. Den verkliga erfarenheten av exil och förlust märks i flera biroller och ger den berömda scenen med La Marseillaise en äkthet som inte gick att regissera fram.

En premiär i krigets skugga

Tidpunkten för premiären var ingen slump. Filmen visades första gången den 26 november 1942 i New York, bara veckor efter att de allierade landstigit i Nordafrika och intresset för staden Casablanca plötsligt var enormt. Den breda biopremiären följde den 23 januari 1943, samtidigt som Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill höll sin berömda konferens just i Casablanca. Sammanträffandet gav filmen en gratis aktualitet som studion knappast hade kunnat planera.

Att en så pressad och improviserad produktion kunde resultera i tre Oscars och en plats bland tidernas mest hyllade filmer hör till Hollywoods största lyckokast. Vill du läsa mer om resultatet finns vår genomgång av handlingen och rollfigurerna i Casablanca och av filmens mest kända repliker.