Bakom inspelningen av Casablanca

Bakom en av filmhistoriens mest älskade klassiker ligger en närmast kaotisk produktion. Casablanca spelades in på studiogolv i Kalifornien sommaren 1942, med ett manus som ännu inte var färdigskrivet när kamerorna började gå. Här berättar vi om hur filmen faktiskt kom till.

Från pjäs till studioprojekt

Allt började med pjäsen Everybody Comes to Rick’s av Murray Burnett och Joan Alison. Den hade ännu inte satts upp på scen när Warner Bros köpte rättigheterna för 20 000 dollar i början av 1942, ett ovanligt högt belopp för tiden. Pjäsen uruppfördes först 1991 i London. Producenten Hal B. Wallis satte regissören Michael Curtiz på projektet och lät bröderna Julius J. Epstein och Philip G. Epstein samt Howard Koch arbeta om pjäsen till filmmanus.

Arbetet skedde under tidspress, och delar av manuset skrevs medan inspelningen redan pågick. Skådespelarna fick ibland sina repliker samma dag som scenerna skulle filmas. Just den omständigheten har gett upphov till den seglivade historien om att ingen visste hur filmen skulle sluta, en uppgift som är betydligt mer omtvistad än den brukar framstå. Vilka som faktiskt höll i pennan, och vad arkiven säger om slutet, går vi igenom i artikeln om vem som skrev manuset till Casablanca.

En inspelning nästan helt på studiogolv

Trots att filmen utspelar sig i Marocko lämnade produktionen knappast någonsin Warner Bros studio i Burbank i Kalifornien. Själva staden Casablanca byggdes upp som kulisser. Ett undantag är scenen där major Strasser anländer, som filmades på Metropolitan Airport i Van Nuys. Huvudfotograferingen pågick från den 25 maj till den 3 augusti 1942. Filmen kostade totalt drygt 1 miljon dollar.

Den berömda slutscenen på flygplatsen illustrerar väl hur mycket som löstes med filmiska knep. Flygplanet i bakgrunden var en kuliss i mindre skala, och för att ge intryck av ett fullstort plan användes statister i kortväxta proportioner samt dis och dimma som dolde detaljerna. Resultatet ser övertygande ut på film, trots att allt utspelade sig inomhus.

Sången som nästan klipptes bort

Filmmusiken komponerades av Max Steiner, en av Hollywoods mest anlitade kompositörer. Steiner var till en början inte förtjust i As Time Goes By och ville ersätta den med en egen melodi. Sången satt dock så tätt sammanvävd med redan inspelade scener att en ändring hade krävt omtagningar med Ingrid Bergman, som vid det laget hade klippt håret kort för en annan roll. Därför fick Herman Hupfelds melodi från 1931 stanna kvar, och den blev en av filmhistoriens mest kända.

En annan välkänd detalj rör Sam vid pianot. Skådespelaren Dooley Wilson var sångare och trummis, inte pianist, så pianospelet i filmen är pålagt. Vem som spelade in pianot är omstritt. Enligt senare källor var det Elliot Carpenter, som Wilson ibland samarbetade med, medan en artikel 2017 i tidningen Overture, som ges ut av musikerfacket AFM 47 i Los Angeles, pekar ut Jean Plummer. Båda uppgifterna redovisas i American Film Institutes filmkatalog.

En ensemble präglad av kriget

Få filmer har haft en rollbesättning som så direkt speglade sin egen samtid. Många av skådespelarna var själva flyktingar undan nazismen, och bland dem fanns Conrad Veidt, som ironiskt nog spelar den tyske majoren trots att han lämnat Tyskland i avsky för Hitlerregimen. Croupiern Emil spelas av Marcel Dalio, som i juni 1940 hade flytt från Frankrike till Lissabon tillsammans med sin hustru Madeleine LeBeau, filmens Yvonne. Den verkliga erfarenheten av exil och förlust märks i flera biroller och ger den berömda scenen med La Marseillaise en äkthet som inte gick att regissera fram.

En premiär i krigets skugga

Tidpunkten för premiären var ingen slump. Filmen visades första gången den 26 november 1942 i New York, bara veckor efter att de allierade landstigit i Nordafrika och intresset för staden Casablanca plötsligt var enormt. Den breda biopremiären följde den 23 januari 1943, samtidigt som Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill höll sin berömda konferens just i Casablanca. Sammanträffandet gav filmen en gratis aktualitet som studion knappast hade kunnat planera.

Att en så pressad och improviserad produktion kunde resultera i tre Oscars och en plats bland tidernas mest hyllade filmer hör till Hollywoods största lyckokast. Vill du läsa mer om resultatet finns vår genomgång av handlingen och rollfigurerna i Casablanca och av filmens mest kända repliker.

Uppdaterad den 10 november 2026: pjäsen Everybody Comes to Rick’s hade inte satts upp när Warner Bros köpte den, men den har uppförts, första gången i London 1991. Avsnittet om pianoinspelningen anger nu att det är omstritt vem som spelade, Elliot Carpenter eller Jean Plummer. Inspelningen skedde inte helt i studion: Strassers ankomst filmades i Van Nuys. Drygt 1 miljon dollar var filmens totala kostnad, inte dess budget.

Senast faktagranskad: 10 november 2026