Casablanca (1942): handling, roller och arv

Få filmer har åldrats lika väl som Casablanca från 1942. Berättelsen om kärlek, plikt och uppoffring i en stad full av flyktingar var en gångbar studioprodukt när den gjordes, men har växt till en av filmhistoriens mest älskade klassiker. Här är handlingen, rollfigurerna och förklaringen till varför filmen lever vidare.

En film om flykt, kärlek och plikt

Handlingen utspelar sig i Casablanca i Franska Marocko i december 1941, en stad under den tyskvänliga Vichyregimens kontroll. Hit söker sig flyktingar från det ockuperade Europa i hopp om att ta sig vidare till Lissabon och därifrån till Amerika. Den amerikanske krögaren Rick Blaine driver nattklubben Rick’s Café Américain, en plats där spelbord, smuggling och desperat hopp samsas under samma tak.

Allt kretsar kring ett par så kallade transitbrev, dokument som ger innehavaren fri lejd genom det tyskkontrollerade Europa. När motståndsledaren Victor Laszlo anländer tillsammans med sin hustru Ilsa Lund ställs Rick inför ett omöjligt val. Ilsa är kvinnan som en gång lämnade honom på en tågperrong i Paris, och nu behöver hon hans hjälp för att rädda sin man undan Gestapo. Rick sitter på de eftertraktade breven, och filmen drivs framåt av frågan om han ska välja den gamla kärleken eller den större saken.

Rollfigurerna och skådespelarna

Rollistan är en av filmens största tillgångar. Casablanca på IMDb listar en ensemble där varje roll bärs av en tydlig karaktär.

• Rick Blaine, spelad av Humphrey Bogart, är den desillusionerade krögaren vars cyniska yta döljer en idealist.
• Ilsa Lund, spelad av Ingrid Bergman, är norskan vars återkomst river upp Ricks gamla sår.
• Victor Laszlo, spelad av Paul Henreid, är den tjeckiske motståndshjälten som nazisterna vill tysta.
• Kapten Louis Renault, spelad av Claude Rains, är den korrumperade men charmige franske polischefen.
• Major Heinrich Strasser, spelad av Conrad Veidt, är den tyske officer som jagar Laszlo.
• Signor Ferrari, spelad av Sydney Greenstreet, driver den konkurrerande klubben Blue Parrot.
• Ugarte, spelad av Peter Lorre, är den småskurk som ursprungligen kommer över transitbreven.
• Sam, spelad av Dooley Wilson, är pianisten och Ricks lojale vän som sjunger filmens kärlekssång.

En detalj som ger filmen extra tyngd är att flera av skådespelarna själva var europeiska flyktingar undan nazismen. Conrad Veidt, som spelar den tyske majoren, hade lämnat Tyskland i protest mot Hitlerregimen, och samma bakgrund delades av flera i ensemblen. Det är därför scenen där klubbens gäster sjunger La Marseillaise för att överrösta de tyska officerarna fortfarande träffar med sådan kraft.

Skapad av Michael Curtiz för Warner Bros.

Filmen regisserades av Michael Curtiz och producerades av Hal B. Wallis för Warner Bros. Manuset bygger på den aldrig uppsatta pjäsen Everybody Comes to Rick’s av Murray Burnett och Joan Alison, som studion köpte för 20 000 dollar. Det färdiga manuset skrevs av bröderna Julius J. Epstein och Philip G. Epstein tillsammans med Howard Koch. Musiken komponerades av Max Steiner, medan filmens signaturmelodi As Time Goes By redan var skriven 1931 av Herman Hupfeld. Mer om tillkomsten finns i artikeln om inspelningen av Casablanca.

Tre Oscars och en plats i historien

Vid den sextonde Oscarsgalan belönades Casablanca med tre statyetter: bästa film, bästa regi för Michael Curtiz och bästa manus efter förlaga för Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch. Filmen var dessutom nominerad i flera andra kategorier, bland annat för Humphrey Bogarts huvudroll och Claude Rains biroll.

Erkännandena har fortsatt långt efter premiären. Det amerikanska filminstitutet placerade Casablanca som tvåa på sin lista över de hundra bästa amerikanska filmerna, och 1989 valdes filmen in i National Film Registry hos Library of Congress under registrets allra första år, en markering av att verket anses kulturellt och historiskt omistligt.

Därför lever filmen vidare

En förklaring till filmens uthållighet är att den lyckas vara flera saker samtidigt. Den är ett kärleksdrama, en spänningsberättelse och en berättelse om moralisk uppoffring i en tid då hela Europa stod i lågor. Slutscenen på flygplatsen, där Rick avstår från sin egen lycka för en större sak, har blivit en av filmkonstens mest citerade. Filmens repliker är en historia i sig, vilket vi går igenom i artikeln om de bästa citaten ur Casablanca.

Att berättelsen dessutom utspelar sig under brinnande krig, och spelades in medan kriget faktiskt pågick, ger den en omedelbarhet som senare filmer har svårt att efterlikna. Resultatet är en klassiker som varje ny generation av filmälskare upptäcker på nytt.