Vem skrev manuset till Casablanca? Epstein-tvillingarna, Howard Koch och en okrediterad fjärde man

Manuset till Casablanca krediteras tre personer: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch. De tre fick också filmens Oscar för bästa manus. Men kreditlistan är en kraftig förenkling av ett arbete som passerade minst sex skribenter, och den mest spridda anekdoten om filmens slut motsägs av studions egna papper.

Vad krediten faktiskt säger

American Film Institute för ett vetenskapligt katalogverk över amerikansk långfilm, byggt på studiomaterial och samtida branschpress. I AFI:s katalogpost för Casablanca står tre namn under manus: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch. Svenska Filminstitutets post i Svensk Filmdatabas anger samma tre, i samma ordning, under rubriken Manus.

Julius och Philip Epstein var tvillingbröder. I en intervju som Oscarsakademien publicerar inför Academy Museums Casablanca-utställning beskriver curatorn Dara Jaffe dem som två skämtare kända för sin torra komik, medan Howard Koch var känd för sina politiska ideal. Motsättningen syns i arbetssättet. Enligt Jaffe skickades manuset fram och tillbaka: Koch gjorde det politiskt, varpå bröderna skickade tillbaka det med invändningen att det blivit för högtidligt och behövde bli roligt igen. Hur filmen de bråkade sig fram till ser ut färdig går att läsa i vår genomgång av handlingen och rollfigurerna.

Pjäsen som aldrig nådde en scen

Underlaget var inte ett originalmanus. Filmen bygger på pjäsen Everybody Comes to Rick’s av Murray Burnett och Joan Alison, som aldrig sattes upp. Enligt AFI:s produktionsnot, som vilar på branschtidningen Hollywood Reporter och på studiomaterial i University of Southern Californias arkiv, köpte Warner Bros. pjäsen för 20 000 dollar sedan studions story editor Irene Lee föreslagit den. Svensk Filmdatabas listar samma pjäs som förlaga och samma två upphovspersoner.

Minst sex skribenter passerade manuset

Kronologin i AFI:s not bygger på interna promemorior i USC-samlingen och ger en betydligt rörigare bild än kreditlistan. Först skrev Wally Klein och Aeneas MacKenzie en bearbetning av pjäsen. Därefter sattes bröderna Epstein på uppdraget. Senare tilldelades Howard Koch manuset tillsammans med dem. Lenore Coffee arbetade kort på texten. Under 1942 betalades dessutom Casey Robinson för att putsa manuset, och han bidrog enligt AFI i hög grad till kärlekshistorien.

Robinson står inte på duken. Svenska Filminstitutet är den av arkiven som är tydligast på den punkten: i Svensk Filmdatabas listas han under Manus med tillägget ”ej krediterad”. Det är alltså ingen efterhandskonstruktion från filmbloggarnas håll, utan en uppgift som ett nationellt filmarkiv fört in i sin katalog.

Arbetet var inte heller avslutat när kamerorna började gå. Enligt Academy Museums curator skrevs manuset under hela inspelningen, och de senaste sidorna levererades till inspelningsplatsen dag för dag. AFI återger också, efter senare källor, att Koch förgäves argumenterade mot tillbakablicken till Paris. Han menade att den skulle släppa ut spänningen som byggts upp fram till dess. Han förlorade, och scenen blev en av filmens mest omtalade. Mer om hur den pressade produktionen gick till finns i artikeln om inspelningen av Casablanca.

Slutet som alla vet, och som arkivet motsäger

Den mest spridda historien om Casablanca är att ingen visste hur filmen skulle sluta, och att Ingrid Bergman spelade hela rollen utan att veta vilken man Ilsa skulle välja. Anekdoten återges inte bara av entusiaster. I den essä av filmkritikern Jay Carr som Library of Congress publicerar i anslutning till National Film Registry står den i förbigående som ett konstaterande: Bergman visste inte vilken man Ilsa skulle hamna med förrän nästan i slutet av inspelningen. Academy Museums curator Dara Jaffe säger detsamma i Akademiens intervju, och lägger till att Bergman därför fick spela varje scen som om det kunde bli vilken som helst av de två.

AFI:s katalogpost säger något annat, och gör det med hänvisning till dokument. Promemoriorna i USC-samlingen visar enligt AFI att Ilsa lämnar Casablanca med Laszlo redan i den ursprungliga pjäsen och även i de allra tidigaste manusversionerna. Dessutom, påpekar AFI, är det tveksamt om den amerikanska filmbranschens självcensur Production Code Administration hade godkänt att Ilsa lämnade sin make, i synnerhet som han framställs som en krigshjälte. Det verkliga problemet med slutet var enligt samma källa aldrig vem hon skulle välja, utan hur avskedet skulle göras trovärdigt.

Här går det att vara mer exakt än vad båda lägren brukar vara. Uppgifterna utesluter inte varandra helt: att manuset låg fast hindrar inte att en skådespelare hölls i ovisshet, avsiktligt eller genom att sidor levererades dag för dag. Det som däremot inte har stöd i AFI:s underlag är den populära versionen, att ingen alls visste hur filmen skulle sluta. Frågan är alltså omtvistad mellan tunga källor och bör återges som en omdiskuterad anekdot, inte som fastslagen filmhistoria.

Vem hittade på de mest citerade replikerna?

Samma osäkerhet gäller replikerna. Om raden ”Round up the usual suspects” skriver AFI att bröderna Epstein utvecklade idén att Rick skjuter major Strasser, och att Julius Epstein i en senare intervju sagt att de nästan spontant kom på att lägga till repliken. Det är en attribution i andra hand, från en av de inblandade själva, långt efteråt. Carr formulerar sig försiktigare och skriver att de flesta av de mest kända replikerna kom från bröderna Epstein.

På en punkt är källorna eniga, och den är talande. Filmens allra sista replik, ”Louis, I think this is the beginning of a beautiful friendship”, tillskrivs av både AFI och Carr producenten Hal B. Wallis. Den mest citerade meningen i hela filmen skrevs alltså av en man som varken står i manuskrediten eller fick någon Oscar för manus. Fler av filmens repliker och deras bakgrund tar vi upp i artikeln om de bästa citaten ur Casablanca.

Oscarn, och de tre årtalen som förvirrar

Att uppgifter om priset ofta blir fel beror på att tre olika årtal cirkulerar för samma sak. Filmen hade urpremiär i New York den 26 november 1942, men gick upp brett i USA först den 23 januari 1943. Akademien räknade den till 1943 års filmer, och statyetten delades ut vid den sextonde Oscarsgalan den 2 mars 1944.

Enligt Oscarsakademiens egen databas över galan 1944 vann Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch i kategorin Writing (Screenplay). Samma år fanns två andra skrivkategorier: Writing (Original Screenplay), som gick till Norman Krasna för Princess O’Rourke, och Writing (Original Motion Picture Story), som gick till William Saroyan. Att svenska texter brukar återge kategorin som bästa manus efter förlaga är en rimlig beskrivning av vad den innebar, men Akademiens egen kategoribeteckning innehöll inget ord om förlaga. Casablanca vann samma kväll även bästa film och bästa regi, det senare för Michael Curtiz. Ingrid Bergman fanns däremot inte bland filmens åtta nomineringar, trots att hon satt nominerad just den kvällen för en helt annan roll, vilket vi reder ut i genomgången av hennes tre Oscar och karriären bortom Casablanca.

Ett exempel på hur lätt uppgiften glider: Svensk Filmdatabas utmärkelsefält för filmen redovisar en enda Oscar, med årtalet 1943 och tillägget bästa film. Manus-Oscarn saknas i den posten. Uppgiften om manuspriset ovan är därför verifierad mot Akademiens egen databas, inte mot Filminstitutet.

Därför blev just manuset en myt

Det finns en enkel förklaring till att berättelsen om manuset lever sitt eget liv. Skribenterna var osynliga från början. I Warner Bros. egen trailer från 1942, som finns bevarad i publik domän hos Wikimedia Commons, presenteras sju skådespelare vid namn i egna textskyltar: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Sydney Greenstreet, Claude Rains, Conrad Veidt och Peter Lorre. Ingen manusförfattare nämns med ett ord. Inte heller regissören. Marknadsföringen sålde ansikten, ingenting annat.

Slarvet fortplantar sig sedan. Dramatikern Murray Burnett stavas riktigt i både AFI:s och Filminstitutets kreditfält, men i den löpande texten i AFI:s egen produktionsnot och i Library of Congress essä heter han i stället Bennett. När två av de tyngsta institutionerna på området felstavar upphovsmannen till förlagan i brödtext är det inte konstigt att en muntlig anekdot om ett filminspelningsslut får leva vidare i sjuttio år.

Den som vill veta vem som skrev manuset till Casablanca får därför två svar. Formellt: Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch, prisbelönta för det. Faktiskt: ett halvdussin skribenter, en producent med sista ordet och ett antal beslut som ingen längre kan rekonstruera exakt. Det andra svaret är mindre prydligt, men det är det som stämmer bättre med papperen.