Ingrid Bergman vann tre Oscar, men aldrig för Casablanca. Hon var ändå nominerad kvällen då filmen tog hem statyetten för bästa film, fast för en helt annan roll. Här är hela hennes akademiprotokoll, sju nomineringar över 35 år, och karriären som fortsatte långt efter flygfältet i Marocko.
Kvällen då Casablanca vann, och Bergman satt nominerad för något annat
Den 2 mars 1944 hölls den sextonde Oscarsgalan på Grauman’s Chinese Theatre i Hollywood. Den hedrade filmer som gått upp under 1943, och Casablanca var kvällens film. Av åtta nomineringar vann den tre, enligt akademiens egen redovisning av galan: bästa film till Warner Bros., bästa regi till Michael Curtiz och bästa manus till Julius J. Epstein, Philip G. Epstein och Howard Koch, tre namn som döljer ett betydligt rörigare manusarbete. Humphrey Bogart var nominerad för bästa manliga huvudroll men förlorade mot Paul Lukas i Watch on the Rhine.
Ingrid Bergman fanns inte med bland de åtta. Hon var däremot nominerad samma kväll, i klassen bästa kvinnliga huvudroll, för Sam Woods For Whom the Bell Tolls. Hon förlorade mot Jennifer Jones i The Song of Bernadette. Det ger en märklig fotnot i filmhistorien: den film som gjorde Bergman odödlig gav henne aldrig så mycket som en nominering, och hennes eget nominerade verk låg samtidigt i Bästa film-racet mot just Casablanca.
Sådant säger något om hur akademien såg på filmen i samtiden. Casablanca var en Warnerproduktion bland många andra, tillkommen mitt i kriget och inte alls upphöjd på förhand. Vill du läsa om hur den blev till finns vår genomgång av inspelningen bakom filmen.
Gaslight 1945: den första statyetten
Ett år senare, den 15 mars 1945, stod hon på samma scen som vinnare. På sjuttonde Oscarsgalan tog hon priset för bästa kvinnliga huvudroll för rollen som Paula Alquist i George Cukors Gaslight, på svenska Gasljus. Filmen hade sju nomineringar och vann två.
Rollen är en av de mörkaste hon gjort, en kvinna som systematiskt förmås tvivla på sitt eget förnuft av mannen hon gift sig med. Den ligger långt från Ilsa Lunds behärskade sorg, och den visade att Bergman kunde bära en film där hela dramaturgin vilar på ansiktets minsta skiftningar.
Bilden överst på sidan är tagen den kvällen. Bredvid henne står Barry Fitzgerald och Bing Crosby, som båda prisades för Going My Way. Kvällens fjärde skådespelarpris, för bästa kvinnliga biroll, gick till Ethel Barrymore för None but the Lonely Heart, och hon syns inte på bilden.
Bergman var nominerad tre galor i rad. Året efter Gaslightsegern, på artonde galan den 7 mars 1946, fanns hon med igen för The Bells of St. Mary’s. Den gången vann Joan Crawford för Mildred Pierce. Nomineringen 1949 för titelrollen i Joan of Arc slutade också med förlust, mot Jane Wyman i Johnny Belinda, enligt protokollet från tjugoförsta galan.
Anastasia 1957: priset hon inte hämtade själv
Sedan kom brytningen. Ingrid Bergman hade sett Roberto Rossellinis Roma città aperta och skrivit ett brev till regissören där hon erbjöd sig att arbeta med honom. Samarbetet ledde till Stromboli och till en romans medan båda ännu var gifta på var sitt håll. Enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon blev reaktionen i USA så häftig att senatorn Edwin Johnson från Colorado fördömde henne i den amerikanska senaten. Hon arbetade under några år främst i Europa.
Comebacken kom med Anatole Litvaks Anastasia, och den 27 mars 1957 vann hon sin andra Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Hon var inte i salen. Akademiens bildtext från kvällen slår fast att priset togs emot av Cary Grant för hennes räkning, vilket framgår av dokumentationen från tjugonionde galan. Åtta år efter skandalen hade Hollywood alltså gett henne sitt finaste pris, men hon stod fortfarande utanför rummet.
Mordet på Orientexpressen 1975: den tredje och sista
Den tredje statyetten kom nästan två decennier senare och i en annan klass. På fyrtiosjunde galan den 8 april 1975 vann hon bästa kvinnliga biroll för Sidney Lumets Murder on the Orient Express, på svenska Mordet på Orientexpressen. Rollen som den nervösa missionären Greta Ohlsson är liten, några minuter i ett förhörsrum, och det är den enda av hennes sju nomineringar som gäller en biroll.
Två Bergman på samma nomineringslista
Den sjunde och sista nomineringen kom 1979, för Höstsonaten. Filmen fick två nomineringar på femtioförsta galan den 9 april 1979, och de gick till var sin Bergman: Ingrid för bästa kvinnliga huvudroll och Ingmar för bästa originalmanus. De var inte släkt. Höstsonaten är den enda långfilm de gjorde tillsammans, och den blev enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon hennes sista stora framgång i svensk film. Priset gick den kvällen till Jane Fonda för Coming Home.
Rollen som pianisten Charlotte Andergast, en mor som mäts mot allt hon inte gav sin dotter, låg nära hennes eget liv. Att karriären slutade där, i en svensk film på svenska efter fyra decennier i Hollywood, är en symmetri det är svårt att konstruera fram.
Karriären mellan statyetterna
Oscarsprotokollet berättar bara en del. Ingrid Bergman föddes den 29 augusti 1915 i Stockholm, förlorade sin mor som treåring och sin far tio år senare, och antogs till elevskolan vid Dramaten. Hon gjorde elva spelfilmer i Sverige, ett par av dem sedan hon redan hade fått kontrakt i Hollywood. Genombrottet kom med Gustaf Molanders Intermezzo från 1936, som blev en internationell framgång och fick producenten David Selznick att köpa manuset för en amerikansk nyinspelning. Den versionen, Intermezzo: A Love Story, blev hennes Hollywooddebut 1939.
Det som följde var studiosystemet i sitt mest välorganiserade skede, en apparat vi beskriver närmare i vår guide till Hollywoods guldålder. Enligt Svenskt kvinnobiografiskt lexikon ska hon ha vägrat att ändra sitt namn, plocka ögonbrynen eller fylla på i behån, och därmed sällat sig till en liten skara stjärnor med en air av integritet och självständighet. Brytningen fick hon däremot inte behålla i fred. Studion satte tre kvinnor att träna hennes röst, språk, kläder och sätt att föra sig, och en av dem, Ruth Roberts, hade uttryckligen i uppdrag att slipa bort den svenska brytningen. Alla tre blev senare hennes närmaste vänner. Hon avled i London 1982, på sin egen 67-årsdag, och är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
Vad protokollet visar
Sju nomineringar, tre vinster, 35 år mellan den första och den sista. Två av vinsterna föll under perioder då hennes ställning i Hollywood var allt annat än självklar, en gång mitt i kriget och en gång när hon knappt var välkommen i landet. Och den film som gjorde henne till en världsikon finns inte med på listan över hennes egna nomineringar.
För den som vill läsa vidare om skådespelaren snarare än priserna finns vårt porträtt av den svenska stjärnan som blev Ilsa, och för motspelaren i Ricks Café Américain vår text om Humphrey Bogart.
Senast faktagranskad: 1 augusti 2026